- XRV750.SE -

Efter övernattningen i timmerstugan på Norrlandsträffen 2009 gav jag mig iväg norrut solo.

Målet var att bocka av pinnen "det allra norraste offroadnorra i Svea Rike" (se "Hojen på tåget" viewtopic.php?t=2743 ) och att lämna en gästbok där.

Det norraste norra från ett offroadperspektiv är inte treriksröset utan nås potentiellt via en liten avtagsväg på väg mot Karesuando. Treriksröset kan man inte nå på hoj utan att passera utlandet så det går bort - räknas helt enkelt inte. Men om man svänger av på den lilla vägen vänster på vägen mot Karesuando kan man enligt kartan på allmän väg ta sig till sjön Vuomajávri. Eftersom allmän väg enligt kartan slutar här så är detta en geografiskt ointressant plats då vi här befinner oss strax söder om Karesuando.

Det som emellertid gör den potentielllt intressant är möjligheten att ta sig ännu mer norrut. Detta går garanterat inte i Karesuando eftersom Torneälven inte bär offroadmotorcyklar och även om den gjorde det hamnar man utomlands i så fall.

Jag hade en idé om att det skulle gå att köra offroadmotorcykel norr om Vuomajávri och så vis komma ännu mer norrut än Karesuando. Teorin lydde att om man kan ta sig med offroadmotorcykel på stigen som går öster om Vuomajavri kan man nå Nirvana vid Lainoälvens södra strand. Når man dit har man nått det mesta offroadnorret i hela Svea Rike.

Så här ser det inte ut i Bromma.

Sedan springer renen upp på vägen och springer framför en lång stund så jag inte kommer förbi. Renar verkar inte vara speciellt smarta. I alla fall inte den här.

Sedan Vittangi. Där gillar jag en mössa med infälld LED-belysning. Arkitekturen i byn är trist.

Jag stannar och äter på restaurant "Glada Oxen" i Vittangi. Jag är ensam på restaurangen. Jag beställer en pizza. Får den framslängd och tallriken glider kanske någon decimeter på bordet innan den stannar. Jag är alltså inte imponerad av serveringstekniken. Yttersta vischan från sin sämre sida. Jag ler.

Här är asfalten så rak att jag lägger i semestergas på en lagom hastighet, lägger upp fötterna på styret, häller upp kaffe, ringer några kompisar och fotograferar sedan lite.

Notera aluröret på backspegeln där jag har sågat av backspegeln och fäst ihop med ett alurör för att på så vis skapa en mjuk brottanvisning för att minska risken att backspegeln drar sönder fästet till kopplingshandtaget.

Till slut kommer jag fram till Övre Soppero. Butiken/macken är öppen. Pratar lite med killen i macken. Passerar "Den gode herdens kyrka". Undrar om man kan bo här utan att vara frikyrklig? Vad vet jag.

Äntligen når jag fram till den magiska avtagsvägen! Det är nationalpark vänster om vägen. Men det är norra sidan jag är intresserad av.

Mitt på fältet en raksträcka sitter stora finns stoppskyltar. Där sitter informationsskyltar om raketskjutfältet. Oooooaaa vilket underbart landskap! Jag passerar fler varningar.

Jag stannade och pratade med några sportfiskare. Här slutar mobiltelefonland. Man kan ringa med mobilen härifrån om man springer upp på en kulle och sträcker upp ena armen i luften och formar den som en antenn.

Jag kör vidare och når snart avtagsvägen som går rakt norrut mot Vuomajavri.

"You are now entering Hillbilly County." Den ena skylten är tydligen ämnad för hagelbössa och den andra för älgstudsare.

Åsså dessa renar. Inte heller dessa imponerar med att verka ha funderat igenom vad de sysslar med.

Så nådde jag Vuomajavri!

Och det gick att ta sig vidare! Här på önstra stranden, vy mot södra stranden. Där passerar jag den röda linjen som visar att jag nu är mer norrut än man kan komma i Karesuando/Mauno.

Vägen är uppenbart en fyrhjulingsväg. Trycker i extra luft i däcken för att minska punkarisken. Här uppe är det verkligen helt garanterat mobiltelefonfritt.

Första problemet och första risken utgörs av en bäckpassage med fotbollsstora stenar.

Jag välter på stigen innan passagen när vänster fot famlar i tomma intet efter stöd. Vänster backspegel drar sönder fästet till kopplingshandtaget. Trots mitt deformationsrör. Det känns surt att det inte fungerade. Jag lagar med slangklämma på löpmeter. Blir som nytt - nästan.

Backspegeln placerar jag som ett monument på kullen vid bäcken. Kullen döper jag därefter under högtidliga former till "Backspegelskullen". Vattendragspassagen döper jag till "Backspegelsvadet".

Här vill man inte krascha hojen och bryta foten. Funderar ett slag över hur lång tid det kan tänkas ta att krypa tillbaka. Är det fyra mil tillbaka till sportfiskarna?

Backen uppfrån bäcken var lös och inte helt enkel att forcera. Nu fegkör jag. Vill INTE råka ut för något.

Framöver ringlar den lilla sandvägen på ett förtjusande sätt över fjället. Tilll slut når jag fram till Lainoälvens södra strand.

Om man skall mer norrut måste man passera över rejält mycket vatten. Det kanske går om man är riktig karl med många kompisar och är beredd på att bli rejält blöt och kanske t.o.m. också att förlora hojen.

Jag lämnar den väderbeständiga gästboken vid en stor sten på en kulle. Sidorna i boken är kopparplåt. Det tar en stund att rista in något läsbart i den.

Gästboken ligger på positionen N68.54217 E21.05398 (WGS84, decimalgrader) eller 1714167,7614865 i RT90

Förresten, vem var det som undrade hur jag transporterade äggen? "I en påse bara" svarade jag. Den här gången funkade det inte alls, kan jag alltså meddela.

Det blir en fridfull kväll. Ingen kan ringa. Jag är själv. Vi som helt enkelt inte kan förmå oss att stänga av mobilen får väl komma hit då och då för en stunds lugn och ro.

Dimma på morgonen. Suggestivt. Mycket vackert.

Gick och sov tidigt för att vakna tidigt.

Och nu är jag tillbaka alltså till dessa korkade renar.

Och ett fantastiskt vackert landskap.

Och sedan tillbaka till Övre Soppero där jag tankar för att klara hela sträckan ned till Överkalix.

I nedre Soppero tar jag östra vägen ned, i hopp om att skoterspåret söder om Tuolpukka skall vara forcerbar. Asfaltsvägen mellan Soppera och Vittangi var inte så händelserik.

Precis innan byn var vägen avgrävd. Jag stannar och pratar. "Bästa årstiden här uppe är våren när man kan ta ut skotern på fjället och det är sol och 10 grader varmt."

Här börjar stigen/skoterspåret som jag sett ur. Det är 12 kilometer långt. Hoppas det funkar hela vägen. Annars måste jag vända om hela långa vägen till Nedre Soppero och köra runt.

Jag pratar med en dam som bor i stugan längst nere i byn. Jag fråga om det går att köra stigen mot Vittangi. Hon berättar att de brukar ta den stigen med fyrhjulingarna till sin stuga. "Man passerar ett par myrar".

Okej. Om hon tror att det är farbart så borde jag väl kunna klara det.

Den första bron är ofarbar. Men det går att passera bäcken vid sidan utan större äventyr. Bäckbotten är fast. Stundtals är stigen rena motorvägen. Går att lägga i tvåan.... och så vacker...

Så här ser planen ut för att ta sig från Soppero till Vittangi.

Med jämna mellanrum kör det ihop sig. Här blir det mjukt. Bron där framme ser fallfärdig ut. Jag tar lite sats och lyfter framhjulet över. Jag kör sönder "bron". Känns mindre bra, av flera skäl, inte minst det bildliga i att bränna broarna bakom sig...

Fyrhjulingarna gillar inte nästa bro och de väljer tydligen att köra runt. Jag gör en ännu större lov. Här börjar det bli lite nervigt. Det börjar bli långt att gå tilbaka till byn om jag helt kör fast. Men det kanske inte blir värre.

Jag passerar några längsgående stockar som nog är lättare att passera med fyrhjuling än tvåhjuling. Jag leder hojen och slirar koppling.